Välförtjänt långhelg

Snart är det dags för en välkommen paus i vardagen. Långhelg. Påsken är ju mest en långhelg för mig vars religion mer handlar om 22 spelare som jagar boll. Å andra sidan börjar ju allsvenskan på måndag så på sitt sätt är det ju en religiös högtid även för oss fotbollsreligiösa!

Annars har det mest varit kaos hela veckan. Fullt ös på jobbet, massor av ordrar och flera saker som inte finns i lager och näst intill hysteriska kunder och säljare som insisterar på att de måste ha sina grejer innan helgen. Trots att de inte finns på plats. Nu jobbar jag ju mot sjukhus, och liv står faktiskt på spel, så då måste man åtminstone försöka utföra mirakel. Hittills har det gått hyfsat, men jag ljuger inte när jag säger att morgondagen kommer bli tuff innan allt är klart och jag kan ta välförtjänt helg.

Ärligt talat är det lite av ett under att jag fortfarande har huvudet upp och fötterna ner. Man skulle kunna gå under för mindre. Men så länge jag har koll på läget så går det bra. Jag hatar att inte veta vad som händer.

Jag har nog inte ljugit när jag sagt på jobbansökningar att jag trivs som spindeln i nätet. Jag fungerar ärligt talat väldigt bra som just det.

Mitt i kaoset får jag åtminstone fina ord från kollegor och chefer och det är ju bra, men det bästa är ju att vi förstår varandra och hjälps åt för att lösa en dålig situation.

Men snart är det helg och det finns mycket att se fram emot. Jag får be att få återkomma till det för nu har jag fullt upp. Glad påsk!

Bland Guinness-hattar och goda vänner

I helgen var det dags för att vara social igen. Det var ju älskade Paddy’s day och det kan man inte skippa om man inte har en jättebra anledning. Själv var jag dock lite tveksam eftersom de senaste åren ändå slutat med att vi hamnat på vanliga barer och bara varit halvpeppade. Men Ingenjören var på och jag kan ju inte tacka nej när det är Paddy’s day så det var bara att bita ihop och hoppas att det skulle bli roligt.

I slutändan var vi ett helt gäng; jag och Ingenjören, Holländskan, Brasilianskan och hennes kille, Italienskan och ett par till. Vi hängde på bästa irländska baren i stan och drack guinness och sjöng med i de kända sångerna, snackade med random people, diskuterade vem som var mest grön och hade allmänt trevligt.

Till slut fixade Holländskan guinness-hattar åt oss också och då höjdes ju stämningen naturligtvis rejält. :-)

Jag och Holländskan kastade in ölglasen först. Jag konstaterade att jag ju hade min hatt och dessutom att det var dubbelfilig kö till de två toaletterna, och det må ha varit lördag, men jag kände att det räckte där. Jag var nöjd. Jag hade firat färdigt. Klockan hade dessutom slagit Paddy's day på riktigt, så jag tyckte inte att vi behövde skämmas.

Var det lika magiskt som för några år sedan? Nej, det var det inte, men vi var åtminstone på en irländsk bar hela kvällen och de spelade åtminstone lite irländsk musik mellan varven och serverade en helt okej guinness. Och så var det roligt att vi var ett helt gäng som var där. Jag skulle till och med gå så långt som att påstå att jag till och med blivit lite mer sugen redan nu på nästa års festligheter!

Dålig humor

För lite drygt 2 år sedan satt jag på ett av mina tillfälliga lulljobb och snackade med en kollega. Vi kom in på den där djungeltema-festen som lundastudenter haft, där ett par av dem hade fått den brilljant dåliga idén att måla sig svarta och sedan ha slavauktion. Killen jag snackade med förstod inte varför det hade blivit en så stor grej, det var ju bara ett skämt, och jag tog på mig pk-rollen och försökte förklara för honom att det är en sak med interna skämt och att ha högt till tak, det är en annan att inte kunna sin historia och inte förstå att de som tog illa vid sig i sammanhanget alltjämt blir diskriminerade på grund av hur de ser ut även här i lilla Sverige. Killen köpte inte det. Han menade att ingen blir diskriminerad i Sverige. Jag la ner diskussionen och tänkte bara stilla för mig själv att det är lätt att tillhöra majoritetsbefolkningen och därmed ha tolkningsföreträde...

Imorse på väg till jobbet såg jag från bussfönstret en banderoll på en av nationerna som talade om att det snart var dags för svartklubb. Antar att det bara är namnet på en specifik klubb på stället, och det är ju inget som jag själv reagerar på kanske, men däremot reagerade jag på att de hade en bild på en apa på samma banderoll. Jag tänkte ”har de inte lärt sig något alls sedan sist?” och suckade djupt.

Humor är en sak, men sparkar man neråt är det inte lika roligt längre. Och jag blir rädd på riktigt när vi i Sverige inte förstår problematiken och inte kan låta de utsatta ha tolkningsföreträde i sammanhang som de tar illa vid sig av. Vi får aldrig vara så fast i våra sätt att vi inte kan ta till oss, lyssna och förändras.

Det är bra om det är högt till tak och att vi skämtar om saker, men vi kanske kan tänka till lite innan och inse att man faktiskt inte kan skämta om allt.

Backar bandet

Det var nästan vår förra veckan, men nu har vi backat bandet och tagit tillbaka vintern igen. Inte för att jag godkänt det alls, eller ens önskat det. Snarare den totala motsatsen. Jag drömmer om vår, eller egentligen sommar. Fast det är jag väl knappast ensam om.

Annars så var förra veckan rätt avslappnad. Skippade styrelsemöte för att fira mamsen och i lördags var det först middag med nya kompisen och sedan inflyttningsfest hos en gammal kompis. Och igår tog jag äntligen tag i några av de dåliga samvetena eftersom jag ändå var hemma och tvättade hela dagen.

På jobbet går det bättre och bättre, och jag känner att jag blir mer och mer självständig, men räds ändå att köra helt solo även om folk är väldigt hjälpsamma om man frågar dem. Jag trivs i alla fall fortfarande bra. Något som tydligen är få förunnat. Kanske blir det ännu bättre framöver.

För övrigt avgjordes ju den där musiktävlingen i helgen. Jag var ju på fest så jag såg först när jag kom hem vem som vunnit, och blev ärligt talat lite smått förvånad. Han som vann är den person som gjorde att jag stängde av när jag småtittade på just den deltävlingen härom veckan. Men han kanske var bättre denna gången?

Det känns i alla fall helt okej att jag kommer missa den stora tävlingen på grund av bröllop...

Det ger sig

Det har blivit lite längre mellan inläggen nu, inte för att inget händer utan snarare för att jag har haft fortsatt fullt upp och tiden utöver det har jag prioriterat att ta det lugnt. Nog för att det inte hände så värst mycket utanför arbetstid i förra veckan, men det var mycket på jobbet istället. Börjar ju köra mer och mer solo och varje gång man hamnar i kaosläge (vilket har blivit en del eftersom överlämningen inte varit perfekt...) tar det rätt mycket energi att både komma på en lösning och genomföra det.

Det blev i alla fall en tisdagsklubb och middag med min namne Malmöiten och födelsedagsmiddag för mina familjemedlemmar som fyller år nu omkring.

Jag försöker generellt att inte boka in för mycket eftersom jag fortfarande känner av sorgearbetet, nya jobbet och att vintern håller på att gå över i vår, samtidigt som jag försöker vara med och hinna med och leva allt vad jag kan.

Jag fortsätter fundera över framtiden. Jag försöker få mig att komma igång med jobbsökandet igen ordentligt (jag behöver nog en konkret deadline). Jag försöker vara kreativ och få utlopp för allt jag har inom mig. Det känns som att det finns ett visst behov för det också.

Samtidigt fortsätter jag bli provocerad av småsaker och snackar politik allt vad jag hinner. Malmöiten har lyckats övertala mig (var ärligt talat inte så svårt) att gå på feminism-samtal i april som jag hoppas blir inspirerande.

Annars fortsätter födelsedagsfirandena och det allmänna kalasandet även denna veckan och mitt dåliga samvete över det jag inte orkar behåller jag konstant. Nåväl, det ger sig väl. Det mesta gör ju det.