Fredagen den 13:e

Det kändes ytterst bittert, jag kunde inte tro det var sant, men någon gång måste ju vara den första. Fredagen den 13:e, oturen har tittat åt mitt håll. Eller är jag orättvis? Borde jag vara arg och skylla på mig själv och min egen tankspriddhet? Nej, varför det, finns det någon eller något annat att skylla på måste det ju vara rätt väg att gå.

Så Fredagen den 13:e, it is on! Du har retat upp mig rejält och det kommer jag nog inte förlåta dig för.

Kollegorna applåderade, de förstår ju inte hur det är att ha det här behovet, beroendet. Inte för att jag inte skulle behöva minska, men helt ärligt – en hel dag!? Hur skulle det gå till bara sådär?

Det skulle blivit en jävligt lång dag. Och inte bara för min del.

Och även om det är ett coolt experiment att testa om man klarar sig utan, så känns det nästan lite för grymt (och inte på det häftiga sättet, utan på det elaka).

Jag höll ut i ganska precis 2 timmar innan jag gick och hittade en varmhjärtad snusande kollega. Den snusen var nog den bästa på riktigt länge och jag satt och blev nästan hög när nikotinet rullade ut i blodet. Dagen var räddad, åtminstone för ett tag!

På lunchen gav jag upp helt och gick promenaden till närmaste affären. Är man beroende, så är man, och visst tusan kommer jag sluta någon dag. Men idag var inte den dagen.


(Tydligen är inte detta en särskilt bra dag för mig, förra gången hände det här!)