EU-surr

Det har pratats en del om EU på sista tiden. Det diskuteras ju friskt på nyheter och i debattprogram (äntligen), men också privat har diskussionen kommit upp. Det hela började väl egentligen med barndomsvännen som ville förstå varför vi egentligen skulle vara med då de positiva argumenten börjat fallera, enligt henne och killen.

Jag anser mig knappast vara expert (längre), som med all samhällsvetenskap är kunskapen oftast aktuell, och har man då inte hållit på med det aktivt på lång tid är man inte lika uppdaterad längre. Men intresset finns ju kvar och har införlivats ytterligare på senare tid så det är klart att jag har en hyfsad koll på läget och mina åsikter ganska klara för mig själv.

Jag tycker ju att EU i grund och botten är en positiv grej. Det har bidragit till mer öppenhet, åtminstone för alla oss med europeiska pass, inflytande internationellt och till demokratisering av flera icke-demokratiska länder.

För att EU ska fungera på bästa sätt behöver en del makt förflyttas till Bryssel. Det är inte mer med det. Men på sista tiden verkar det lite som att Sarkozy och Merkel tagit för givet att de ska stå främst i ledet bara för att de representerar 2 traditionellt stora europeiska länder. Det gör mig lite mörkrädd. Visst finns det positiva saker med att just 2 länder formulerar förslag och argumenterar för dessa, men det får inte bli en överkörning av övriga länders vilja. Framför allt som att själva idén med EU handlar om samarbete.

Visst måste vissa delar moderniseras och diskuteras om inte EU ska bli en lika tandlös organisation som FN, men för det ska vi inte skapa ett förenta staterna av Europa. Det tror jag inte jag är ensam om att vara skeptisk till.

Jag tänker att egentligen borde det väl inte alls vara så svårt att få de bra bitarna att fungera utan att inkräkta på de områden som fortfarande borde vara nationella. Men som så mycket annat är det väl kanske bara enkelt i teorin (om ens det…)

Jag tror egentligen att det största problemet (fortfarande) ligger i bristande information, både hos dem som ska ta besluten, men också hos alla dem som tycker saker angående besluten. Och jag kan förstå det. EU innefattar ju så många olika delar och har på många sätt en komplicerad struktur, men det finns rum för inflytande även på medborgarnivå och det bästa sättet att förändra är ju att läsa på och influera på de sätt som finns.

Det är ju en sak att vara missnöjd eller skeptisk, och en helt annan att komma med konkreta förslag på hur det borde vara istället.

Fullt planerad

Den här veckan har jag som bekant haft fullt schema. Utöver jobb har jag haft och har kvällsaktiviteter varje dag. I måndags tog jag tag i en styrelseaktivitet som tvunget skulle vara gjord före nästa möte (nästa vecka). Sedan skulle jag ta tag i en resa som sedan inte blev av eftersom syftet, de jag framför allt skulle hälsa på, bestämde sig för att komma hit istället.

I tisdags var det tisdagsklubb med spanska albondigas och chokladfondue och igår middag för oss som arbetar i bostadsrättsföreningen. Ikväll en avslappnad after work med en av 2011:s nya vänner. Jag gillar ju att laga min egen mat, men det är inte fel att bli bjuden eller äta ute i gott sällskap ibland!

Allt utöver de stora kvällsaktiviteterna har krävt noggrann planering. Helt plötsligt tog yoghurten och pålägget slut, när kan jag lägga några minuter på det? Jag måste ju höra av mig till mamma, när har jag några minuter över till det? När hinner jag sova!?

Därför bestämde jag mig för att ha en sorts to-do-lista med veckans aktiviteter. Det skulle liksom inte funka att missa att göra något när jag väl hade ett litet fönster i planeringen. Allt skulle in på listan och allt skulle kryssas av. På något vis har det faktiskt lett till mindre stress och trötthet eftersom jag enkelt kunnat hålla mig uppdaterad och vetat exakt när jag ska vara var och när smågrejer skulle kryssas av.

Veckan är förvisso inte slut än, men jag känner verkligen att jag varit sådär effektiv som jag ibland kan vara. Och jag känner mig inte alls så trött och uppstressad som man skulle kunna tro. Men trots det, sjukt skönt att det är fredag imorgon!

Att hinna med allt

Det är en intensiv tid just nu. Det har börjat ticka igång på allvar på jobbet och privat känns det som att det är hur mycket som helst hela tiden. Har snart bokat in allt som ska bokas in och därmed har jag i alla fall kommit en bit på vägen. Är det alltid så att januari ska vara så fullbokad? Eller har jag bara totalt felberäknat allt och därmed sett till att spara på en massa saker?

Allt handlar hela tiden om balans. Att hitta rytmen mellan högt tempo och vila för att ha fortsatt rätt mängd energi för att klara det. Jag vet att jag ofta återkommer till det, men om man inte samlar in lite energi så har man ju inget att göra av med.

Helgen blev rätt bra balanserad och jag hann med nästan allt jag hade tänkt hinna med, plus lite till.

Och så avgick ju Juholt också, vilket ju var det enda rätta i min mening. Utan att gå för djupt in i den diskussionen kan jag bara konstatera att jag tyckte det var ett felaktigt val från början och att han gång på gång gjort bort sig i både agerande och kommunikation. Jag är generellt negativ till att byta ”tränare” under säsongen, det garanterar inte ett bättre resultat, men det finns inte en chans att sossarna skulle kunna utmana regeringen i valet om 2 år om Juholt suttit kvar. Så är det bara.

Och med det sagt kör vi som sagt fortsatt högt tempo den här kommande veckan, för sova kan vi väl ärligt talat göra någon annan gång!

Jaget vs. Laget

Igår åt jag lunch med en kompis som konstaterade att hon nog ändå föredrog ensam-sporter framför lagsporter och menade att det troligtvis hängde ihop med hennes egen bakgrund, att hon sysslat med ensam-sporter och därmed hade lite mer respekt för folk som klarar saker på egen hand. Hon fortsatte resonera om att det nog var därför som hon var bäst på att arbeta ensam också och helst gjorde saker själv för att vara säker på att de blev ordentligt gjorda.

Jag är mer förtjust i lagsporter. Fotboll framför allt (såklart), men har också så smått börjat engagera mig i handboll, åtminstone när det är mästerskap och Sverige spelar. (Och den som kan sin historia vet ju att det var så det började med fotbollen….)

Jag tycker liksom om att laget jobbar mot gemensamma mål och känner nog att jag som åskådare har lite mer påverkan och möjlighet att dela glädjen i eventuella bragder än när en ensam skidåkare vinner eller en golfare slår en hole-in-one. Man är ju flera stycken redan från början.

I arbetslivet är jag nog en ganska bra team-player också. Jag kan absolut göra och avsluta saker på egen hand, men tycker om tanken att man är ett team som kan hjälpas åt och finnas där för att bolla idéer. Alla i laget är kanske inte lika bra på allt, men alla bidrar ju med sitt och så lär man av varandra.

Till viss del kan det ju vara en större utmaning att vara med i ett lag, åtminstone om man är van vid att göra allt själv.

Fredagen den 13:e

Det kändes ytterst bittert, jag kunde inte tro det var sant, men någon gång måste ju vara den första. Fredagen den 13:e, oturen har tittat åt mitt håll. Eller är jag orättvis? Borde jag vara arg och skylla på mig själv och min egen tankspriddhet? Nej, varför det, finns det någon eller något annat att skylla på måste det ju vara rätt väg att gå.

Så Fredagen den 13:e, it is on! Du har retat upp mig rejält och det kommer jag nog inte förlåta dig för.

Kollegorna applåderade, de förstår ju inte hur det är att ha det här behovet, beroendet. Inte för att jag inte skulle behöva minska, men helt ärligt – en hel dag!? Hur skulle det gå till bara sådär?

Det skulle blivit en jävligt lång dag. Och inte bara för min del.

Och även om det är ett coolt experiment att testa om man klarar sig utan, så känns det nästan lite för grymt (och inte på det häftiga sättet, utan på det elaka).

Jag höll ut i ganska precis 2 timmar innan jag gick och hittade en varmhjärtad snusande kollega. Den snusen var nog den bästa på riktigt länge och jag satt och blev nästan hög när nikotinet rullade ut i blodet. Dagen var räddad, åtminstone för ett tag!

På lunchen gav jag upp helt och gick promenaden till närmaste affären. Är man beroende, så är man, och visst tusan kommer jag sluta någon dag. Men idag var inte den dagen.


(Tydligen är inte detta en särskilt bra dag för mig, förra gången hände det här!)

Nystart

Det är något med årsskiftet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det för egentligen är jag ju av åsikten att det är en dag och kväll som alla andra och att de därmed knappast behöver särbehandlas. Det måste inte vara århundradets (eller okej, årets) fest. Man måste inte kyssa någon vid tolvslaget eller se fyrverkerier. Man måste inte ens skåla i skumpa (även om det är väldigt trevligt att göra det).

Men det är ändå något av en nystart.

Klart att du kan bestämma dig och förändra ditt liv precis när du vill, men speciella datum kan ju vara den där extra sparken i ändan man behöver för att komma igång.

Fast för mig handlar det inte ens om det. Det är mer att det nya året är ett oskrivet blad, vad som helst kan komma att ske. Det är spänningen i det som gör årsskiftet mer speciellt än ett vanligt datumskifte. Det är det som kittlar min nyfikenhet och mina förhoppningar.

Så vad kommer vi titta tillbaka på om ett år? 

Tillbaka till vardagen

Så är vi inne på första hela veckan för året. Hittills har det ju varit korta veckor som någonstans varit ganska sköna, om än väldigt fulla av aktiviteter utöver arbetet. Jag menar min slapptid är helig – soffan har nästan tappat rumpavtrycket!

Känns skönt att det lugnat ner sig lite på den fronten och att arbetet satt igång lite mer på allvar. Samtidigt som det naturligtvis varit roligt att hitta på saker.

Fast samtidigt är det ju tråkigt, för nu är ju hela jul- och nyårsfirandet över. Nu är det bara att se fram emot nästa grej som väl i mitt fall i alla fall är mamsens stora dag på varmare breddgrader. Man måste alltid ha något att se fram emot. (Vamos!)

Det spelar ju faktiskt ingen roll hur mycket man trivs på jobbet, alla måsten är ju trots allt mindre roliga än allt det där andra. Allt det där man verkligen inte måste göra, men som man vill göra i alla fall. Och att få sova tills man vaknar av sig själv efter att ha varit vaken lite för länge…

Man kanske skulle hitta en karriär där man kan göra lite som man vill, det man själv tycker är roligt, och där man får sova hur mycket man vill – ja, det skulle helst uppmuntras! Problemet med den planen är väl att jag inte riktigt vet vad det skulle vara, finns det sådana jobb?

Fel fokus

Det har skett igen. Ett mord på öppen gata. Det sker så ofta nu att man som malmöbo nästan blir avtrubbad, inte riktigt tar in vad som händer. Eller tar in det men rycker på axlarna. Det i sig är ju egentligen läskigare än att folk skjuts till höger och vänster.

Jag älskar ju min stad och vill någonstans tro att de flesta malmöbor är fina människor som bara vill leva sina liv i sann varm malmöitisk vaddådå-anda.

Malmö hamnar istället på kartan för att det är så farligt här. Massor av rån, mord, kriminella. Jag bortförklarar det inte, men tycker att det ofta är fokus på allt det dåliga i sann sensationsanda.

Var finns allt fokus när de bra sakerna händer? Var finns allt fokus när hela Malmö sluter upp i en gemensam utandning och firande efter att stadens lag tagit SM-guld? Nej, då heter det att allsvenskan inte alls var lika intressant som andra år.

Var finns allt fokus när ett gäng hemtjänstarbetare tar av sin egen tid och ger en grupp ensamma pensionärer ett julfirande i gemenskap?

Det finns bra saker i Malmö. Det finns fina människor. Klart att det finns problem också. Men var finns uppmärksamheten när det positiva sker?

Det som riktigt stör mig är alla förståsigpåare som kommer med konstiga förklaringar och uttalanden som jag överhuvudtaget inte får att gå ihop. En stad är som en människa, både komplicerad och i många fall ologisk. (Kanske framför allt för att de består av människor). Man kan inte dra enkla slutsatser och mena att det bara är så.

Jag tror inte att lösningen ligger i att bara få folk att sluta döda, det finns en djupare problematik som man måste ta tag i och som uppenbarligen inte klaras av på egen hand av de som försökt under alla dessa år.

Nej, det handlar inte om invandringen. Det här är inte deras fel. Det är allas vårt fel som låtit staden bli så våldsam, som inte sagt ifrån utan låtit det ske. Det finns problem i den politiska strukturen, i hur vi bemöter varandra, i hur vi inte säger ifrån. Och säkert flera andra saker också.

Men det är knappast unikt i Malmö. 

Efter helgen

Det var nog bra att sammanfattningen av 2011 gjordes redan före jul. Helgerna har ju kommit och gått och tiden däremellan har varit så fullspäckad att man knappt hunnit med att ta ett djupt andetag och filosofera över livet. Fast det ska väl vara lite så.

Julafton var en mysig tillställning. Lugnt och utan traditioner, fast ändå med våra traditioner på något sätt. Har visst varit väldigt snäll under året som gått, för jag fick massor av fina klappar.

Annandagen fortsatte firandet med resten av familjen och sedan var det jobb igen. Det har ju verkligen inte varit någon lång ledighet att snacka om.

Sådär mitt i mellandagarna skulle ju Tysken komma tillbaka till Malmö för en snabbvisit men det blev andra saker på schemat då somliga inte ville vänta till 2012 för att visa upp sig.

Det har varit träff med vänner från alla möjliga tidsperioder som till sist ledde fram till årets sista dag och kväll som spenderades som vanligt med Holländskan och bonussällskap samt lite burlesk underhållning innan vi skålade för att ett nytt år kommit till oss med allt vad det innebär i nya möjligheter och drömmar.

Nyårslöften tror jag inte på, men skulle jag önska något inför det här nya året så är det väl att det ska fortsätta på det bra spår som det föregående satte igång, att vi ska bli lite klokare, ha lite roligare och att undergångsfanatikerna inte får rätt för det vore väl himla tråkigt.

God fortsättning på det nya året!