Ny måndag och därmed ny vecka. Den här veckan är tanken att jag ska gå upp i normalfart på jobbet och därigenom kunna prestera lite mer än jag gjort så här långt. Hur det gått idag? Jovars. Jag har fått upp farten, och ju fler personer jag ringer, desto fler svarar naturligtvis. Det är fullkomligt logiskt det vet jag ju.
Det är lite press nu. Dags att prestera, annars är vi tillbaka där vi började, i total osäkerhet. Spontant känns det dubbelt. Jag försöker att ta det som en utmaning, en deadline, sånt jag arbetar bra emot, snarare än att ta det som det egentligen känns. Jag har inte tid att bli deprimerad och fundera över hur det ska bli, varken på eller efter arbetstid. Jag har massor att göra så det är bara att köra full fart framåt.
Helgen var för övrigt full av aktiviteter. Den lilla tid jag inte var iväg någonstans spenderade jag med att sova och slöa. Men det var som sagt inte mycket tid. I fredags var det hem, käka och ut. Debaser hade ju uteserveringspremiär och Ingenjören hade Bon Voyage-tillställning. Det var trevligt, men hur mycket folk som helst. Vi skojade och sa att när inte ens jag kan beställa en drink på 5 minuter, då är det för mycket folk.
På lördagen var det en sväng ner på stan för att köpa en present till en blivande 30-åring, det var varmt, ja riktigt vårlikt i solen och riktigt najs att bara hänga utomhus. Men jag hade fler ärenden, så det var bara att bege sig hemåt och fixa det som skulle fixas innan det var kalasdax igen. Hos Möllevångsprinsessan denna gång. Det var riktigt trevligt och slutade därför ganska sent, efter att ett par mer eller mindre celebra gäster dykt upp för att hänga med oss dödliga.
Annars handlade den festen väldigt mycket om pepp och inspiration. Om att våga följa sina drömmar och satsa. Och trevliga människor såklart.
Igår blev det till sist ett besök på stadion för den ”bortamatch” som hamnat där eftersom Trelleborgarna tydligen inte vet hur man tar hand om en fotbollsplan. Det var mycket snack innan matchen om att man skulle vara där i tid, helst redan kl 13 för att få tag på biljetter, men jag och Ingenjören spelade cool och kom dit först en timme före start. Då var det i princip inga köer och därefter gick vi rätt in och tog plats bara. Man kan undra om de erfarna journalisterna på Sydsvenskan verkligen trodde på kaos, eller bara ville uppmana till kaos så att de kunde skriva fler artiklar?
Det var alltså en bortamatch på hemmaplan, med ett massivt ”borta”stöd för mästarna, och nog fick vi jubla alltid. 4-2 och mitt engagemang föddes på nytt. ”Hela vägen ska vi gå och sedan SM-guldet få”. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar