Saker händer

Hur blir det alltid så här? Ingenting, ingenting, ingenting och sedan helt plötsligt är det massor med saker man måste hinna med att göra, oftast på ganska begränsad tid. Just precis nu sitter jag ner och tar en kaffepaus. Det kan jag tycka att jag förtjänar efter att ha blivit invald i föreningens styrelse i förra veckan och nu förbereder jag mig för en intervju angående ett jobb. Ja, det är faktiskt sant. En jobbintervju. Gissa hur jag fick den då? Genom kontakter naturligtvis. Det är nästan omöjligt att komma åt jobbmarknaden om man inte har någon som känner någon. 

Jag funderar på förberedelser. Och jag försöker att inte dra i för stora växlar. Man vet ju aldrig. Vill de ha mig? Vill jag ha dem? O.s.v. Ett steg i taget…

Men komiskt igen hur liten världen egentligen är.

Styrelsen ja. Valberedningen presenterade mig och ingen hade något emot det. Snarare motsatsen. Det känns rätt häftigt. Förtroendeuppdrag. Det är inte så dåligt det. Och dessutom verkar det som att jag kommer att få syssla med det jag vill syssla med, och därmed få möjligheten att skaffa mig erfarenheter på det området. Sanslöst peppad!

Och idag kommer mamma hem från långresa. Det firas med familjemiddag. Annars går jobbsökandet vidare och imorgon kommer Mademoiselle på besök en sväng. 

Alla Hjärtans Dag

Tiden bara tickar på och jag kommer på mig själv med att inte riktigt minnas allt jag gjort. Eller jag kanske inte har gjort så mycket? Dagar blir fler dagar som blir veckor och så vidare. Jag börjar tröttna på det här nu.

Helgen var lugn men ändå händelserik. Och igår var det ju Alla Hjärtans Dag. Är det inte helt sjukt hur vi bara köpt hela konceptet och gett efter för kommersialiseringen? Om man älskar någon ska man väl inte behöva en specifik dag för att bli påmind om det, det ska man väl vara medveten om, och vilja visa prov på, hela tiden oavsett datum?

Jag spenderade i alla fall kvällen på arenan tillsammans med Ingenjören, en italienare och den glada brasilianskan, lite choklad, tittandes på vuxna karlar som pucklade på varandra medan de åkte skridskor och försökte få pucken på mål. Jag tyckte någonstans att det var en rätt passande aktivitet för en sådan dag. Rödhakarna vann och vi jublade innan vi gick ut i vinterkylan igen och begav oss hemåt.

Jag måste säga att jag verkligen försökt öppna upp mig denna vintern, se på fler sporter och se om de är intressanta nog att fortsätta titta på. Handbollen var skoj, men jag har väl egentligen inget behov av att följa ligahandbollen. Skidsporter kan jag titta på hemma hos farfar och bli engagerad i på grund av tävlingsinstinkt och patriotism, men det är inget jag själv väljer att titta på. Ishockeyn igår var kul, för att vi såg den live, men jag är inte alls särskilt fascinerad av sporten. Så sjukt primitivt när de bara börjar slåss av till synes ingen anledning. Det spelar ingen roll hur mycket testosteron som är i omlopp, jag hatar våld.

Annars fortsätter allt som vanligt. 

Jag vill skriva så att alla förstår

Spenderade förmiddagen med att gå igenom en jobbsajt och dess sammanlagda lediga jobb-sektion. Det tar tid att snabbtitta och välja ut vilka annonser det kan tänkas vara värt att läsa. Det tar också tid att läsa igenom alla annonserna. Och bestämma mig för om de kan vara något av intresse. Det där med att jobbsökande är ett heltidsjobb är ingen direkt överdrift.

I alla fall. Just idag hittade jag ett jobb som verkligen kändes superspännande. Efter att ha läst hur många säljar-annonser som helst går det nog att förstå hur peppad man blir då. Det här är ett skrivarjobb. Ett informerande skrivarjobb. Precis ett sådant sorts jobb som jag nog allra helst och allra mest vill ha. (Om det finns några sådana i mitt allmänna förvirringstillstånd). Och eftersom det så sällan händer, att något känns så rätt, så satte jag igång direkt. Försökte skriva samlat, korrekt men entusiastiskt. Och slogs naturligtvis på en gång av skrivkramp, ångest och övertygelse om att jag säkert ändå inte kommer kunna få jobbet. Hur ska jag klara ett skrivande jobb om jag inte klarar att skriva en ansökan?

Det spelar visst ingen roll hur mycket man tror och hoppas i en massa olika sammanhang, de där förbannade tankarna kommer likväl och försöker ställa till det. Ännu en sak att slåss mot. Men jag vägrar ge upp. Om jag inte skickar in ansökan kommer jag garanterat inte att få jobbet. Skickar jag in den har jag åtminstone försökt, och ett eventuellt nederlag blir därmed enklare att hantera.

Och om inte jag tror på mig, vem ska då göra det? Så nu kör vi, håller tummarna och hoppas på det bästa.

Tjoho!

Frisknar till

Förra veckan var rätt händelserik. På sitt sätt. I tisdags kände jag att min hals höll på att bli dålig. Inte helt övertygad om att det gjorde den bättre att åka till blåsiga Dockan för möte med coachen. Det var dock skönt att komma ut och se lite nya saker, få lite nya intryck.

Mötet gick bra också. Jag fick hemläxa att ta tag i. Som förberedelser inför valberedningens intervju i torsdags. En intervju som gick ganska bra, kändes bra. Jag kände att jag gjorde ett bra intryck och på många sätt motsvarade vad de söker efter. Blir jag inte utvald är det dock inte hela världen, men väljer de mig så gör de. Jag tror ju att man hamnar på specifika ställen av en anledning.

Det slog mig också att det verkligen är precis så som jag och min gamla Dublin-room mate pratade om. Ibland testar man saker av konstiga anledningar, ibland handlar det enbart om tillfälligheter som man måste vara öppen för. I det här fallet var det nog det senare. Jag fick lappen om info-mötet, jag bestämde mig för att gå och sedan bestämde jag mig för att stå kvar på listan. Brinner jag för styrelsearbete? Ingen aning, jag har ju aldrig riktigt hållit på med det förut. Men blir det jag, blir det nog bra det med.

Min förkylning som tog över mer och mer allt eftersom veckan gick satte lite käppar i hjulen för mig. Det var egentligen först igår som jag började må tillräckligt mycket bättre för att prestera lite. Eller okej, i lördags tvingade jag mig att ta tag i de där ansökningarna bara för att jag kände mig tvungen. Igår skickade jag in dem. 5 nya ansökningar till 5 nya jobb.

Det känns som att jag har bättre koll på de där förbannade ansökningsbreven nu, även om jag fortfarande föredrar ett möte in real life. Men man får ju sällan möten om man inte berättar att man finns.

Förkylningen störde inte bara min arbetstid, den störde min ledighet också och resulterade i soffliggande filmtittande större delen av helgen. Jag lärde mig att det visst det går att lita på vissa skådisar, att en fjantig film kan vara väl värd att titta på trots att konceptet inte känns alltför spännande. Hugh Grant är fortfarande Hugh Grant och Did you hear about the Morgans? var väl värd titten. Jag var verkligen i behov av gulliga filmer efter förra helgens debacle.

Nåja. Ny vecka. Nya utmaningar. Och möjligheter! :-)