Nya intryck

Det har varit mycket nu de senaste dagarna. Nya intryck, nya människor, men inget nytt jobb. Det har förvisso varit helg så det kanske inte är så konstigt.

Fredagen förra veckan visade sig vara en sådan där spontankväll som blev helt underbar trots, eller kanske på grund av, låga förväntningar. Det var bondande, nya kontakter, betting om låtar och många skratt. Jag fick också använda min spanska igen vilket var kul, och visade sig inte helt omöjligt. Den sitter där den sitter och kliver fram när jag behöver den. Mycket bra att veta.

Mycket bra att veta också att jag kan socialisera rätt bra och skapa nya kontakter. Det var så länge sedan att jag tänkte att det nog skulle vara svårare än det faktiskt var. Faktum är att man ju oftast känner om man har gensvar från den man pratar med, och då är inte steget så långt.

Handbolls-VM är slut nu. Frankrike tog hem alltihop och Sverige blev helt utan medalj till sist. Skulle jag vara lika galen i handboll som fotboll så skulle jag nog vara ytterst besviken, men istället går livet vidare.

Då är jag mer upprörd över att de himmelsblå hamnat mer på minus än de tidigare sagt. Förhoppningsvis löser det sig. Jag fattar att vi har en svår säsong framför oss (de var ju inte direkt övertygande mot Spartak Moskva i lördags), och har nog inte världens förväntningar. Svampligan tror jag att vi kan glömma. Däremot vill jag att de ska hamna hyfsat högt upp i tabellen här hemma. Den där känslan av att stå där på gräset, eller inte stå – man står inte still när man vunnit sm-guld – snarare skutta där på gräset, den är oslagbar.

Och så tror jag att jag generellt är väldigt mottaglig just nu. Jag verkligen lyssnar på vad folk säger och tar till mig saker på ett sätt jag inte är helt övertygad om att jag tidigare gjort. Eller så träffar jag bara människor som har förmågan att verkligen säga saker när de pratar?

Idag träffade jag min gamla room mate från Dublin. Vi har inte setts på nära 7 år, men det märktes inte. Det är väl så som de säger att man med vissa personer bara tar vid där man slutade sist och fortsätter konversationen oavsett hur lång tid det gått.

Ett stort steg framåt

Sådär ja. Nu är det gjort och det känns genast enklare att gå vidare. Ångesten från igår (som förvisso hade mer att göra med min oförmåga att göra något alls) är som bortflugen. Jag behöver pressen, jag behöver ha deadlines. Jag har så himla svårt att motivera mig annars. Har så himla lätt för att bara låta tiden gå, göra saker som är meningslösa i det stora perspektivet. Men idag, eftersom jag hade en tid att passa, var det bara att göra det som behövde göras. Och det var knappast svårt eller tidskrävande – men saker man behöver göra är ju sällan det.

Idag kom Miss Iceland hit på besök, därav tidspressen. Som vanligt var det mycket trevligt och samtalen blandades och handlade om allt möjligt. Det här med jobb och framtidsdrömmar är jag inte ensam om att fundera på, men det hade jag väl egentligen aldrig trott heller.

Igår tyckte Ingenjören att jag skulle följa med och se det skandinaviska derbyt i handbolls-VM på lokal och det var väl en jättebra idé. Mitt nya tycke för sporten i kombination med min personliga inställning, att man bara ska säga nej om man har en bra anledning till det, gjorde det hela till en självklarhet. Så jag hängde på Ingenjören och hennes kollegor och hade en väldigt trevlig kväll, trots resultatet som kunde varit lite mer tillfredställande. Men jaja, vi är ju ändå redan i semi.

Ikväll står det fotboll på schemat. Barca fortsätter sin cup-resa och ska väl förhoppningsvis bevisa att de är bäst igen efter bottennappet härom veckan mot Tyskens sydspanska lag.

Visca Barca!

Måste komma ur vinterkoman

Måndag och ny vecka. Även om det i mitt liv för närvarande mest bara är nya dagar utan speciell innebörd. Det händer för lite. Och jag gör för lite. Lever lite för mycket i min egen värld.

Jag måste komma ur vinterkoman. Det är ju fasen snart februari.

Den här veckan bjuder ju dock förhoppningsvis på återupptagna vänskaper, vilket jag är oerhört peppad inför.

Annars är det ju mycket handboll, som jag blivit riktigt engagerad i. Och precis som fotbollen var brorsans fel, så är det här framför allt Ingenjörens fel. Visst har jag en fri vilja, men mästerskap kittlar mina tävlingsnerver och min patriotism, så det krävs inte så mycket för att få mig att bry mig.

Det har också blivit många filmer på sistone. Det där kommer ju i perioder. En som verkligen gjorde ett intryck är Happythankyoumoreplease, som är en oerhört bra film. Men A-Team, We own the night och Stop-Loss var inte dåliga de heller. Av de fyra filmerna var det egentligen bara A-Team som jag var riktigt peppad inför. De andra visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta och blev positivt överraskad.

Men allt det där är egentligen inte lika viktigt, lika nära hjärtat. Jag vill tro att den positiva energin räcker, att den kan skapa underverk. Men folk är mer benägna att vara realistiska. Jag kan också vara realist. Men jag vill inte förbereda mig. Jag vill inte tänka på det som kan hända. Jag vill tänka på det som borde ske. Hur det borde vara. Hur det förhoppningsvis kommer att bli. Därför måste jag tro att den positiva energin kan bidra.

Ändan ur

Igår effektiviserade jag lite och tog tag i delar av coach-hemläxan. Det handlade om att göra i ordning CV och personligt brev för ett jobb jag kände mig lite halvsugen på, och det gick hyfsat. Jag kände att jag var på gång och att det här kunde bli något. När jag lagt en massa tid på det så visade det sig att jag inte kunde söka jobbet. Jag var inte arbetslös nog. Lite störigt, minst sagt. Men det var ju en övning i att få ändan ur och ledde till att jag spenderade resten av eftermiddagen på att leta jobb på nätet som eventuellt kunde vara intressanta och läsa på. Alltid något.

Och idag har jag redan slängt ihop en ny ansökan till ett annat jobb, som jag förvisso inte känner lika starkt för, men vars företag verkar ha en del intressanta principer. Ska väl förhoppningsvis hinna med lite mer också innan jag slänger in handduken och kanske komma någon vart med mina framtidsvisioner.

Igår såg jag avsnittet i Vänner när Chandler har sagt upp sig och tar hjälp av Monica för att lista ut vad han ska göra härnäst. Hon säger att det är hans möjlighet att faktiskt hitta det han verkligen vill göra och Chandler undrar vad det är. Jag har alltid älskat den serien, av många olika anledningar, men igår var den verkligen spot on!

Jag hann också med att halvtitta på landslagets första januariturné-match (eftersom kanalen matchen visades på magiskt infann sig lagom till dess ;-)) och konstatera att den var som de brukar – ett osammanspelt lag med spelare som tydligt är mitt emellan två säsonger försöker få spelet att fungera och imponera mot mediokert motstånd. Nåja, vi vann i alla fall, 2-1.

På kvällen såg jag istället fram emot att få se Barca klassa ut Tyskens sydspanska favoriter igen. Det var inte riktigt det jag fick se dock. Barcas backlinje klantade sig inte en, inte två, utan tre gånger! Dessutom lyckades de själva bara skapa nätrassel 1 gång! Lite av en besvikelse, men Barca gick ju trots allt vidare så det var väl inte hela världen.

Tankeverksamhet

Coachningen i lördags gick bra. Jag kände på en gång att saker började hända i mig själv och att jag på en gång blev mer peppad att komma någonstans. Jag tror på coachning. Att det är något som kan hjälpa mig hamna rätt, och samtidigt lära känna mig själv lite bättre. Men olika saker funkar ju för olika personer.

Tankeverksamheten är redan igång. Hitta ett drömmål, och hitta en försörjning. Vad gör jag om 7 år? Hur vill jag att min nästa arbetsplats ska vara? Vilka intresseområden är smarta att satsa på? Undersök verksamheter. Hitta drömarbetsgivare.

Oavsett är ju input alltid bra. Och eftertanke innan jag hittar målet.

Annars var helgen rätt lugn. Filmer och prat. Såg, utöver Inception, the Killers och Knight and Day.  Actionkomedier med lite samma tema. Tompa var definitivt mer övertygande i agentrollen än Ashton. I övrigt var de ganska mediokra.

Ikväll ska jag testa ett gammalt recept jag hittade på för något år sedan. Ingenjören ska ju titta förbi på handbollsmiddag. Vi får se om jag minns receptet rätt. Och om jag lyckas engagera mig i handbollen… :-) Sverige spelar ju i alla fall, så jag kanske kan känna av patriotismen?

Solskensglasögon

Sedan min verklighet förändrades där i slutet av november så har jag kämpat med att hitta den nya vägen som jag ska gå. Komma fram till vad som är rätt. Men kanske framför allt få ändan ur och komma igång. Nu har jag snart slut på ursäkter och tiden rinner iväg, så det är bra att komma igång med coachningen nu.

Framför allt hoppas jag att jag slipper ha mer med arbetsförmedlingen att göra. Det är inte direkt den mest optimistiska och positiva platsen på jorden.

Jag behöver ju se på tillvaron med lite solskensglasögon på – speciellt när det är så grått ute som nu.

Och det krävs ju inte så mycket för att en dag ska bli bra. Ett oväntat sms, ett leende när någon ser dig, en bra fotbollsmatch eller en film som får dig att verkligen känna.

Igår t.ex. bestämde jag mig för en hemmakväll och hyrde därför några filmer. Bl.a. Inception som ju alla hyllat till vänster och höger. Jag måste erkänna att jag missade hypen när den gick på bio. Jag fattade aldrig vad det handlade om, men har på sista tiden tänkt att jag kanske skulle ta och se den ändå. Killen i videobutiken sa att den var skitbra. (Varpå jag skämdes lite över mina andra två val…) Jag var peppad som bara den och bestämde mig för att det skulle bli första filmen.

Shit alltså! Den är med mig än. Den får mig att bli helt utan ord! Vilket, låt oss vara ärliga, inte händer allt för ofta.

Det är oavsett en ny tid nu. Tysken har lämnat landet, Holländskan lika så. Ingenjören har i alla fall kommit hem, om än tillfällit, och jag har min nya verklighet att vänja mig vid (på flera nivåer).

Det är ett nytt år fullt av möjligheter. 2011 here I come!

Tredje gången gillt

Det här är min tredje blogg. Den första skapades för min erasmus-termin i Spanien. Den andra för att uttrycka tankar om allt möjligt med utgångspunkt i fotbollen och min pendling över bron. Den känns inte lika aktuell längre och därmed provar vi något nytt, vänder blad. Då kanske jag kan hålla bloggandet vid liv igen och få uttryck för allt som bara stoppas in i olika fack för närvarande. För att inte tala om den fortsatta utvecklingen av mitt skrivande.

Så vad ska det här handla om då? Jag har funderat och tänkt att den skulle kunna vara en möjlighet att visa på vad jag kan, använda den ”professionellt”, men jag tror att jag har ett alldeles för stort personligt behov av att skriva om vad som helst, skriva av mig, för att det skulle kunna hålla. Dessutom skulle jag nog inte kunna skriva lika mycket om det som betyder mest i mitt liv. Om jag nu inte skulle få ett jobb som innebar fotboll, relationer och reflektioner över det som händer. Man kan ju alltid hoppas. :-)

Oavsett så är det alltså tredje gången gillt så nu kör vi!