Efter helgen

Det var nog bra att sammanfattningen av 2011 gjordes redan före jul. Helgerna har ju kommit och gått och tiden däremellan har varit så fullspäckad att man knappt hunnit med att ta ett djupt andetag och filosofera över livet. Fast det ska väl vara lite så.

Julafton var en mysig tillställning. Lugnt och utan traditioner, fast ändå med våra traditioner på något sätt. Har visst varit väldigt snäll under året som gått, för jag fick massor av fina klappar.

Annandagen fortsatte firandet med resten av familjen och sedan var det jobb igen. Det har ju verkligen inte varit någon lång ledighet att snacka om.

Sådär mitt i mellandagarna skulle ju Tysken komma tillbaka till Malmö för en snabbvisit men det blev andra saker på schemat då somliga inte ville vänta till 2012 för att visa upp sig.

Det har varit träff med vänner från alla möjliga tidsperioder som till sist ledde fram till årets sista dag och kväll som spenderades som vanligt med Holländskan och bonussällskap samt lite burlesk underhållning innan vi skålade för att ett nytt år kommit till oss med allt vad det innebär i nya möjligheter och drömmar.

Nyårslöften tror jag inte på, men skulle jag önska något inför det här nya året så är det väl att det ska fortsätta på det bra spår som det föregående satte igång, att vi ska bli lite klokare, ha lite roligare och att undergångsfanatikerna inte får rätt för det vore väl himla tråkigt.

God fortsättning på det nya året!

2011

Den här tiden på året kommer många års-listor. Mycket ska summeras och konstateras. Vad var bäst? Vad var sämst? Hur många naturkatastrofer? Vem har dött? Vilka skivor var bäst? Personligen har jag aldrig varit särskilt förtjust i det där. Alltså, andra får absolut syssla med det om de vill, men jag gör inga sådana listor. Delvis eftersom jag oftast har så himla svårt att ställa saker mot varandra och avgöra vad som är bäst. Jag kan väl ha flera favoriter!?

Däremot funderade jag häromdagen över var jag var för ett år sedan, och vad som skett under året i mitt liv. 2011 har ju trots allt varit rätt händelserikt på många sätt.

Slutet av 2010 spenderade jag i stora drag med att bara hantera det som skedde. Försöka hitta tillbaka till mig själv och förstå. Jag bestämde mig för att 2011 skulle bli ett bra år. Att jag skulle hitta något nytt jobb som jag trivdes med och knyta nya personliga kontakter eftersom vännerna lämnade landet i omgångar.

På det sättet skulle man väl kunna konstatera att jag lyckats. Jag sitter ju just nu, om än tillfälligt, med ett jobb jag verkligen tycker om på en arbetsplats där jag trivs. Jag har ju på egen hand hittat 2 nya bra kompisar. Och känner mig ganska nöjd med livet i största allmänhet.

Man skulle kunna säga att 2011 på många sätt blev ett förändringarnas år. Vi gick vidare, lärde känna oss själva och andra lite bättre, och är rätt nöjda med resultatet. Det finns anledning att tvingas vakna på morgnarna och motivation till att fortsätta söka nya utmaningar. Det finns en tilltro till mig själv i olika sammanhang, som väl funnits där tidigare också men som jag tappade bort ett tag när allt var som rörigast.

På det stora hela är jag så här i efterhand rätt glad för det där som skedde i november förra året. Det gav mig en spark i ändan och en utvecklingskurva som de flesta nog skulle vara ganska stolta över.

Man behöver alltid tid att sörja och tid att ta sig upp igen, hitta tillbaka, men nu känner jag mig åter på banan och redo för ett ännu bättre 2012! Nu kör vi!

PK

Jag kallar mig det som många använder som skällsord. Men jag menar att det är ett oerhört vackert ord, ett ord som hänvisar till ett beteende som gör det lite trevligare för samtliga människor. Jag kallar mig politiskt korrekt.

Jag äter chokladbollar, använder inte det där andra ordet som så många anser sig fria att göra utifrån tradition. Jag snackar ogärna om folkgrupper utifrån diskriminerande smeknamn. Jag är alltid noga med att påpeka att jag inte tycker att man ska utrycka sig si eller så oavsett sammanhang eftersom jag verkligen tycker och trycker på att man ska vara korrekt och ordentlig i samtliga sammanhang.

Det blir liksom trevligare för alla då. Ett bättre samtalsklimat som dessutom ställer lite högre krav på den som för en debatt eftersom man måste komma med ordentliga argument och inte bara snacka om fördomar hit och dit.

Det handlar inte om feghet inför att ta debatter, det gör jag gärna förutsatt att de hålls på en nivå som är värdig för samtliga. Det handlar inte om rädsla, jag är mer rädd för dem som håller fast vid sina fördomsfulla åsikter. Och självklart är jag inte heller fördomsfri, men jag tycker att man oavsett kan försöka bemöta alla med den självklara respekt och vänlighet som visar att man är en tänkande, empatisk människa.

Så det så.

Det var ett tag sedan nu.

Haft fullt upp såväl privat som professionellt så att säga. Sedan Lyon har allting liksom bara gått i ett. Massor av grejer att göra på jobbet och en hel del avbrott i form av möten och utbildning som lett till ännu mer jobb, och massor av aktiviteter vid sidan av jobbet, samt en förkylning som jag levt med nu i 1,5 vecka. Men vi lever ju och har ganska roligt och eftersom vädret bara är kallt och förvisso blåsigt om vartannat, men i alla fall ingen snö så här långt (knock on wood) så har det liksom varit hyfsat behagligt att i mörkret bege sig ut på äventyr.

Men att ha fullt upp innebär ju den här tiden på året viss stress när det kommer till julklappar och sånt som ska fixas, måste fixas. Åtminstone när man inte ska vara ledig, utan måste jobba hela tiden. Känns som att jag måste hitta tillfällen nu, alternativt vara jävligt effektiv när det väl gäller, vilket väl inte känns helt sannolikt… Å andra sidan är det ju inte så många julklappar som ska inhandlas, och i värsta fall får man väl vara lite tråkig och förutsägbar i vissa fall.

Franska äventyr

Äventyret började redan dagen före. Allt skulle avslutas och fixas och jag blev därför oundvikligen sen till bussen. Jag såg den passera innan jag ens var utanför området. Väl på busshållplatsen ser jag den andra bussen komma. Den som kör en helt annan väg och hamnar någon helt annanstans. Men jag tänkte att just den här gången kanske det var helt okej, med tanke på vart jag skulle och alla vägarbeten i stan. Dessutom är det ju bra att snurra till det lite ibland, utsätta sig för nya saker och röra om i grytan.

Jag visste över huvud taget inte var jag var mer än i början, lite i mitten och framåt slutet. Större delen av resan tittade jag ut genom bussfönstret och såg saker som ingen Malmöbo borde behöva se. Övergivna villaområdesgator, stora folktomma affärskomplex, allt i komplett vintermörker. Det var nog obehagligare än det borde vara just på grund av det. Men det löste sig och jag kom fram dit jag skulle, hann fixa det jag hade kvar att göra och hade resfeber så till den grad att jag sov dåligt.

Dagen D, då det var dags att ge sig av, flöt allt på som det skulle fram tills säkerhetskontrollen. Där tyckte uppenbarligen den danska säkerhetsvakten att jag såg ut som någon med bombbälte och var därför så närgången att han kunde känna vilka underkläder jag hade på mig. Lite chockad, men dock vid det här laget väldigt vaken, satt jag snart på planet på väg mot min första flygdestination för dagen, mitt tredje land. Jag gladde mig åt det skandinaviska flygbolagets servicekänsla när de delade ut tidningar och funderade på mina medresenärers destinationer och relationer.

Väl i München kände jag mig lugn. Tyskland är Tyskland och här skulle jag åtminstone inte bli ofredad. Jag bestämde mig för att äta lunch och för att använda min tyska i beställandet av en öl. Så svårt var det ju egentligen inte att säga ”Und ein bier bitte”. Problemet var bara att jag, när det väl blev min tur, blev stressad och bara lyckades halvhojta ”Bier, Bier!” som en annan alkoholist. Kassörskan svarade på engelska.

Jag funderade över oskrivna regler på flygplatser och småskrattade för mig själv åt den stora grupp ferrari-italienare som var identiskt klädda och överallt över hela flygplatsen.

På andra planet för dagen gick det bättre med tyskan och snart var jag framme och slogs av tanken att somliga gick hem från jobbet just där och då medan andra minsann befann sig i Lyon.

Inom en kvart satt jag på tåget in mot stan och älskade Mademoiselle. Flera skratt och samtal senare befann vi oss, Mademoiselle, Fransosen och jag, på Stade de Gerland diskuterande olika supportergrupper, försvarsspel och Kim Källström. Det blev förlust, så vi tog oss ett par öl och fortsatte skratten och samtalen.

Dagen efter stod det shopping på schemat. Det blev dock rätt misslyckat, så vi begav oss hemåt innan det var dags för finmiddag och sedan några öl för att dagen sedan skulle avslutas med Mademoiselle som gick och la sig, medan Fransosen och jag diskuterade drömmar och allt annat som faller sig naturligt mitt i natten.

Fotbollsförlust och misslyckad shopping till trots var helgen alldeles, alldeles underbar. Vila blandat med lite action, fina samtal blandat med allsång, många skratt över god mat och dryck. Väl hemma igen var jag så fullkomligt utvilad och så energisk och redo för en ny vecka att man kunde trott att jag bara stannat hemma och vilat ut.

Effektivitet är mitt mellannamn

Jag tänkte skriva ihop en typ av reseberättelse för mitt franska äventyr, men måste hinna med och renskriva och greja så det kanske tar en liten stund. Till dess kan jag ju meddela att det var en alldeles utomordentligt rolig helg, där avslappning varvades med skratt och god mat och annat. Med andra ord, trevligt som vanligt att hälsa på Mademoiselle och hennes man. :-)

Igår vann Malmö sin träningsmatch mot irländarna med 2-0. Barca vann över Zlatan med 3-2 också, så på det stora hela var det en bra fotbollskväll för mig.

Imorse lyckades jag i sömnen trycka på snooze-knappen och somna om. När alarmet så ringde 9 minuter senare precis bredvid kudden blev jag rätt chockad, men samtidigt glad för att jag inte stängt av alarmet helt. Det var bara att speeda upp morgonrutinerna och visst hann jag iväg i tid ändå. Något piggare än vanligt.

Fast snabbhet och effektivitet funkar bäst om man inte måste göra det hela tiden. Det är inte ett naturligt tillstånd att befinna sig i, men nog fan går det om man kör på någon gång ibland sådär.

Det är för övrigt roligt att vara eftertraktad, men ibland vill man nog ändå gärna säga nej…

Det går bra nu, kompis

Det är som sagt fullt ös för närvarande. Pulsen är igång konstant och man hinner mest med det som redan är inplanerat och inte så mycket mer. Det är jättekul, samtidigt som det blir lite jobbigt att konstant behöva planera in slapptid om saker ska hinnas med. Förvisso sätts mitt planerande sinne på prov och det är ju bra.

Man ska alltid hitta något positivt i allt.

Igår var det en hel del som var positivt faktiskt. Lite stressad inför Lyon är man ju, men med tanke på att jag fick positiv feedback på mitt arbete från 3 olika håll så var det definitivt så att jag gick och la mig med ett leende på läpparna och gick till jobbet idag med en något rakare rygg och huvudet högt.

Det är alltid roligt att höra att det man gör är bra. Det är viktigt, rent av.

Innan idag funderade jag på om jag överreagerade på en kommentar, men tyckte ändå att jag skötte det bra och höll tillbaka. När jag pratade med en kollega som också varit involverad tyckte han också att det var en konstig kommentar att fälla. Inte min alltså, utan den andres.

Sedan började saker hända med en annan långdragen händelse på jobbet som irriterat ihjäl mig. Det hann inte lösa sig, men det känns bra att jag inte bara dragit igång något, utan fortsatt trycka på för att nå någon form av lösning.

Så småningom blev jag också cc:ad på ett mail till ett företag som verkligen fick en avlusning. (Som de förtjänade). Det är skönt att slippa ta den typen av diskussioner. Jag kan istället vara den trevliga, som fixar grejer och svarar på mail innan de hunnit trycka sänd.

Anywho, nu tar vi helg på en torsdag tycker jag. :-)

Fullt ös

Det är verkligen fullt ös nu på alla plan och jag planerar in egen tid och slapptid för att orka med. Klart att det är roligt att det hela tiden händer saker, men man måste ju hinna med att ladda om batterierna också.

Helgen var lugn och fin till en början, men blev sjukt stressig och fylld mot slutet. Fredagsmys, lördagsmys med Tysken och gästspelande Ingenjören, och sedan styrelsearbete i fastighetsbesiktningsform på söndagen, följt av skrivandet av protokollet från onsdagens möte och panikveckohandling. Till sist var jag helt slut och tackade mig själv för att jag ställde in den inplanerade och redan flera gånger ombokade träffen med en av mina nya kompisar.

Jag hade verkligen behövt minst en halv dag till, vilket kändes när alarmet plötsligt ringde igår morse.

Igår var det, utöver tisdagsklubben på en måndag, dags för fotbollsgala. Såg inte så mycket av den - lite här, lite där - men kunde inte missa när han den Ztore skulle vinna ännu en av de fina guldbollarna. Det har varit många diskussioner, men faktum är att det inte finns någon reell utmanare i dagsläget. Och tills det finns en ny svensk superstar kommer han fortsätta att få den och slå rekord som troligtvis aldrig kommer att slås igen. Ska bollen gå till Sveriges bästa fotbollsspelare så måste den ges till honom, annars skulle priset inte vara legitimt.

Folk får säga vad de vill, men faktum är att Zlatan är Zlatan. Och allt annat är struntprat. 

Att vara eller att inte vara, trött

Jag tjatar om sömn och trötthet, men faktum är att det känns ganska slentrian att bara säga ”det är bra, men jag är lite trött” som svar på frågan ”hur är det med dig idag då?”. Jag vet inte, men vi verkar vara lika förtjusta i att vara trötta som vi är i att prata om vädret.

Själv försöker jag att känna efter och faktiskt konstatera att jag inte är så trött när jag inte är det. Idag är jag inte jättetrött. Jag trodde att jag skulle vara det, med tanke på att jag var ”tvungen” att vara vaken så länge igår. Men det kanske är övertrötthet som slagit in?

Det kändes som att det var oerhört mycket på gång i veckan när den inleddes, men det har faktiskt gått bra. Jag är inte så fullkomligt slut som jag trodde att jag skulle vara. Men ser ändå fram emot lite fredagsmys i min ensamhet. Mjukiskläder på, lite käk och bara inta soffläge. Det är vad en bra fredag handlar om. Hihi.

Jetlag

Det är vanligt med jetlag efter en resa till en annan tidszon. En del använder det som begrepp för att förklara efter-semestern-trötthet oavsett var man varit. Jag anser att man utan problem kan använda det de första dygnen efter tidsomställningen från/till sommartid/vintertid och efter en helg som man levt ett annat liv i en annan tidsrytm.

Vi har ju gått över till vintertid nu och det kändes fantastiskt i söndags och igår morse. (Jag lever ändå alltid på helgenergin på måndagar…) Idag däremot. Fy *piiiip*. Vaknade imorse med ont i armen, ont i huvudet, kände mig sådär sned som man kan göra ibland och mest bara vill dra täcket över huvudet och strunta i världen.

”Today I don’t feel like doing anything” som han sjunger, min Bruno.

Faktum är att jag tycker att det är urbota dumt att vi ändrar tid nu. Det hade varit bättre att göra det innan det redan var mörkt på morgonkvisten. Nu tror ju min kropp att vi är på väg mot ljusare tider, när vi i själva verket är på väg mot den totala motsatsen.

Vi ska tydligen ändra samtidigt som resten av Europa.

Varför då undrar jag och drar paralleller till de som tycker att vår fotbollssäsong ska spelas samtidigt som resten av Europa. Vi befinner oss i norr, det är lång vintersäsong som är mörk, kall och jävlig. Varför ska vi då göra som de andra bara för att det ska vara lika?

Jag känner att liberalen inom mig mer och mer träder fram och undrar varför allting måste vara likadant för alla när vi alla är olika med olika behov, som bor på olika ställen i världen där årstiderna ter sig annorlunda.

Ja, det där kan ju dras på så många olika aspekter i all oändlighet, men jag efterfrågar som sagt bara lite mer gråzon och valfrihet, lite mer individualitet och helst av allt bara lite mer sömn!