Uträknat, känslokallt och brutalt

”Följ vad som händer med Oslo-bomben här” stod det på min igoogle-sida på sds-fliken. Jag undrade vad som hänt men fick inte något riktigt svar förrän jag satte igång twitter. Följer man tillräckligt många personer där tenderar man att få veta vad som händer. Tankarna snurrade som de alltid gör när man bara fått den inledande bristfälliga informationen och värre skulle det ju bli.

Det är fruktansvärt varje gång det smäller bomber och oskyldiga människor blir skadade eller ännu värre, dödade. Men om det går att värdera så tycker jag nog att det som hände på ön Utøya är om möjligt ännu värre. Det var så uträknat, känslokallt och brutalt. Lite som en film, något man inte i sin vildaste fantasi kunde tänka sig skulle hända och definitivt inte hos vår nordiska granne.

Politisk terrorism. En extremhöger som vill ”rädda” oss från samhällsförfallet genom våld. Personligen tycker jag att vi kan klara oss utan den typen av räddning.

Alltihop är overkligt och helt fruktansvärt. Alla har tagit upp det och man följer minsta lilla grej kring det för att försöka förstå. Det har blivit ett vacuum, man orkar inte ta upp det varje gång man träffar någon ny person.

Härom kvällen hade en mal hittat in i min lägenhet. Jag tog närmaste tidning och smällde till malen ordentligt. När det var gjort och jag la ifrån mig tidningen såg jag att jag valt den tidning som hade Oslo-mördarens ansikte på framsidan. Det kändes…bra, på något sätt.

***

Det är mycket annat som är på gång och händer så här i semestertider, men på något sätt känns Norge-katastrofen som något större, som får stå på egen hand. 

Bonus-semester

Så var sommarjobbandet över för den här gången och jag är inne på min andra ”bonus-semesterdag”. Jag har redan hunnit vårda mitt shoppingberoende, blivit kattvakt åt grannen, slutfört det jag lovat till helgens begivenheter och prickat av några måsten på att göra-listan. Och det är som sagt bara andra dagen.

Det är skönt med semester (bonus-semester) eftersom man med gott samvete kan ta tid att slappa och ändå hinna med att göra saker.

Och jag tycker att jag förtjänar det. Jag jobbade som bara den på sommarjobbet, sorterade, räknade, avverkade, ringde… Ja, jobbet passade mig ju ganska bra och på 2,5 vecka hinner man lära känna folk och få en uppfattning. Även om jobbet i sig inte är något jag skulle vilja syssla med på heltid för all framtid så kändes det helt okej, ja nästan stimulerande att göra det nu under den här tiden.

Korta uppdrag innebär korta vänskaper med folk man inte lika lätt kommer att träffa igen, och därför har jag inte direkt engagerat mig, varken den här gången eller tidigare. Det blir så jobbigt att säga hejdå då. Men den här gången träffade jag en sådan sympatisk och trevlig människa som jag verkligen bryr mig om. Hur liten chansen än är hoppas jag att vi håller kontakten om så bara sporadiskt.

Man ska trots allt ta till vara på de fina människorna. Samla på sig dem, hålla hårt i dem, för alla är trots allt inte lika bra.

Bästa sommargiget

Tiden går fort. Jag har nu jobbat en vecka på nya stället och trivs förvånansvärt bra där med både folk, tider och arbetsuppgifter. Att göra den här typen av mer eller mindre intelligensbefriande arbete är som total avslappning för mig. Det tilltalar mitt sorterarsinne och är betydligt mer givande för min del än det där testandet av mobiler.

Det bästa är nog ändå att det är i stan och att jag kan gå hemifrån runt tiden då jag skulle ha börjat arbeta i Lund och ändå sluta och vara hemma långt tidigare än då. :-)

Annars har jag passat på att använda den extra mängden fritid genom att fira italienskans födelsedag, träffa brorsan och hans tjej och bjuda in mig lite sent till Mademoiselles fest ikväll. Fast först ska jag på 90-års kalas.

Det är sommar på riktigt och det börjar kännas nu, även om jag som sagt ska jobba ett par veckor till innan det är semester.

Nu är det klart

Gårdagen må ha känts som fredag, men i så fall trodde jag att det var tisdag i onsdags och nu är jag alldeles vilse på dagarna! Fast det är skönt att det är helg och att jag nått ett avslut, och ett på återseende, och vet nu vad jag kommer att göra i höst.

Igår funderade jag mycket på wake up calls i formen verkligheten blir verklig. Idag känner jag mig harmonisk och lugn och rätt positiv till att jag nu som sagt vet vad som kommer hända härnäst.

Det var 50% chans att det skulle bli jag och det blev det inte. Alltså stannar jag då där jag är uppskattad och trivs även om jag inte ser fram emot en vinter av pendling igen. Men det är detaljer. Jag är stolt över att jag kom så långt och känner att jag gjorde mitt. Om den andra personen är mer kvalificerad är det inte mycket att göra åt saken.

Jag kan inte låta bli att tänka att det nog löste sig på bästa sätt ändå. Men ångrar mig snabbt, oavsett vad hade det nog blivit bra. Men det var helt enkelt inte meant to be.

Annars träffade jag min gamla kollega igår för lite slappt snack och häng i Malmö. Det var roligt att ses (naturligtvis) men också att höra om vad som händer på gamla jobbet. Fler har fått sparken, fler väntar barn - business as usual med andra ord!

Vi pratade om det här med att det tar tid att läka avsked, oavsett om det är kärlek, jobb eller vad det nu kan vara. Jag kände ju där i mars/april att jag var på gång igen, såren hade läkt, självförtroendet hade kommit tillbaka och jag hade tillförsikt för framtiden igen.

Nu har det läkt ytterligare och jag kan skoja om det. Känna saknad efter människorna som trots allt var en rätt stor del av mitt liv under två år, men känna att det ändå är helt okej.

Börjar bli bra på det här med avsked, men det gör ju inte saknaden mindre även om man inser att vissa människor bara kommer att göra ett tillfälligt gästspel i ens liv medan andra stannar längre eller för evigt.

Förhoppningsvis behåller man ju de där personerna som betyder lite mer och har med sig dem mer eller mindre längs hela resan.

Iaf. Måndag drar vi ut på nya äventyr. Nu tar vi helg. :-)