Tisdag

Sådärja. Då var min mailbox min mailbox igen och min inloggning helt min egen. Inte för att det gör så mkt eftersom man ändå bara ska jobba på jobbet. Man ska ju inte använda tiden till annat och lika bra är väl det, för vad får man i så fall betalt för.

Sedan igår har jag alltså flyttat upp en våning och fått egna uppgifter att hålla på med. Det är skoj. Som jag länge konstaterat så är det liksom roligare att ha saker att göra än det är att inte ha det. Ska jag spendera 8 timmar av min dag på ett specifikt ställe så kan jag lika gärna göra något som känns meningsfullt och vettigt.

Därför är jag också egentligen emot att ha mobilen liggandes bredvid mig eftersom det leder till fel fokus och att man får mindre gjort. På det här bygget är jag känd för att göra ett bra jobb och då vill jag gärna att det ska fortsätta så. Finns ju viss prestige i det.

Söta kollegan sa ju t.o.m. idag att hon rekommenderat chefen att anställa mig på stört för att se till att ha mig kvar. Vad jag förstått är alla oerhört positiva och tror på mig i min roll här. Gör hela situationen med den alternativa höstplanen jobbigare...

Nåja, en sak i sänder och vi vet faktiskt inte ännu vad som kommer att hända.

Känslomässigt kaos

Det har varit en intensiv vecka så här långt. Det har jobbats, eller snarare fortsatts att lära ut, vilket översatt till ren svenska inneburit en massa stillasittande, bredvidtittande och mobillekande. Men utöver det har det varit en hel del på gång.

I måndags höll jag på att på riktigt bli aggressiv när nya busstabellerna ledde till att jag inte lämnade lilla Lund förrän runt 17, vilket inte var helt ultimat eftersom det trots allt var match! Det som var positivt var att jag hittade Brassa på bussen så vi hade sällskap hela vägen förbi falafelkiosken och till vad som blev en sjuhelsikes match! Wille var överallt, Halsti hittade någon nytändning på högerbacken och Speedy bara sprang och sprang och gjorde dessutom ett helt sanslöst snyggt mål! Och vilken kille Nazari är! Med honom i truppen kändes plötsligt inte förlusten av Gishe lika hårt.

Roligast var dock när hela klacken började applådera när linjemannen och domaren dömde rätt och avslutade det hela med att skandera ”Linjemannen – klapp – klapp – klapp” när linjemannen för en gångs skull dömde en korrekt offisde.

Tisdagkvällen spenderades med Socionomen på det enda stället i Lund som ens är i närheten av att vara litegrann som Möllan. Det var trevliga samtal och så som vanligt, men mest utmärkande var väl att jag efter Barca blivit helt skadad och var säker på att en man var och fingrade på en kvinnas väska varpå jag efteråt gick fram och sa till kvinnan. Nu var det inget som blivit stulet eller så, men better safe than sorry! Och jag skulle faktiskt vilja att andra sa till mig om det var tvärtom.

Sedan gick jag ifrån min blåa tygkasse, säkert fortfarande lite stirrig över min flashback till Barca och dess tjuveri. Tur att jag kom på det innan jag lämnade stan, så att jag kunde rusa tillbaka och hämta den. Inte för att den innehöll något värdefullt, bara en gammal matlåda och framtidsdrömmar…

 Efter tisdag kommer onsdag och först fick jag bekräftat att de vill att jag stannar på Ingenjörens arbetsplats och sedan ringde de från det andra stället och bekräftade att intervjun gick bra och att de vill träffa mig igen. 3-dagarsregeln gäller tydligen arbetsintervjuer också!

Inombords skrek jag ”Ja” och gjorde en liten segerdans, utåt återgick jag till min plats bredvid min lärling och fortsatte övervaka hennes jobb…

Framåt kvällskvisten var det dags för styrelsemöte med glass och jordgubbar! Lite  distraherad var jag naturligtvis, men det gick väl hyfsat ändå.

Idag kom först inte min buss, så jag tog en annan och tog sedan rygg på en jag kände igen från min vanliga buss. Sedan blev jag introducerad som en i gänget på nuvarande jobbet och gratulerad och lyckönskad medan jag kände mig falskare än falsk men fortsatte tänka på just Ingenjören och intala mig själv att alla tänker smart och att jag faktiskt inte ännu vet hur det blir med det andra.

Efter jobbet var det dags för vad jag förväntade mig skulle bli en lika rolig match som den i måndags. Det blev det inte. Det var som att grabbarna hade träningsvärk eller bara hade hybris. Få får ens godkänt. Match igen på söndag och med tanke på nya skador är jag inte förhoppningsfull men hoppas kunna arbeta upp lite pepp under helgens midsommarfirande. För nu tar vi faktiskt långhelg!

Tagit ett första steg mot en annan framtid

Den gångna veckan har varit händelserik. Jag har börjat lära upp min efterträdare och det har väl gått ganska bra. Det är ju inte hjärnkirurgi det handlar om, men det tar ju ändå lite tid att få in känslan för det, att veta hur man ska hantera olika ärenden.

I fredagseftermiddag fick hon ju dessutom stå på egna ben ett par timmar medan jag rusade iväg för att försöka ta ett första steg mot en annan framtid. Vi får väl se imorgon hur hon klarade det.

Och jag var ju på min intervju och det gick väl ganska bra. Jag överraskade mig själv genom att vara väldigt entusiastisk. Jag kände verkligen på plats att det här var något jag ville så entusiasmen kom verkligen från hjärtat. I veckan får jag väl förhoppningsvis veta hur det gått, om de vill ha med mig vidare i processen.

Oavsett känns det ganska skönt att veta att jag har jobb till och med åtminstone början av nästa år om nu inte just det här nya skulle bli något.

Annars har jag försökt fokusera på att ta det lite lugnt och samla kraft. Har precis insett att kommande veckan är fullsmockad av grejer. Är det inte fotbollsmatch så är det styrelsemöte eller kompisträff. Skönt att det är en 4-dagars arbetsvecka i alla fall.

Snart överflödig

Så är veckan här. Veckan då min överflödighet börjar. Fast jag ska ju vara kvar ett tag till på någon sorts nåder som i och för sig inte är helt fel.

Helgen var nice, studentskiva, picknick-häng och promenad och match. En match som förvisso kunde ha varit betydligt trevligare. AIK-tränarens första tävlingsmatch som av en händelse skulle spelas mot just AIK var en uppvisning i kass-het, dåligt passnings- och presspel och förvirrat försvars-, mittfälts- och anfallsspel. Det var ytterst få ljuspunkter i den mörka matchen (tja, solen sken ju…)…

Känner mig lite av idag. Lyckades gå hemifrån utan både busskort och passerkort, kom på det först vid busshållplatsen (det var ju så dags då!) och fick helt enkelt rusa hemåt och ta dem och sedan mot bussen igen. Det blev en språngmarsch i värmen som nästan tog död på mig… Men nåja. Jag hann, så det var väl bara ett ytterligare bevis på att ingenting är omöjligt ens med obekväma skor, dålig kondition och mycket att bära.

Men av-heten slutade som sagt inte där. Väl på jobbet gick det långsamt och samtalen var förvisso trevliga, men jag kände bara att nej, nu orkar jag inte så mycket mer. Inte i det här tempot i alla fall. Jag trivs bäst när det finns mycket att göra.

Nåja, det är ju en dag imorgon också.

Å så var man ledig ett par dagar igen...

Så var det helg igen. Skönt och konstigt på samma gång. Precis som det kändes i lördagskväll som att vi varit i Barcelona åtminstone sedan dagen före, känns det nu evigheter sedan. Man har kommit tillbaka till vardagen helt enkelt. Och det är väl egentligen inte fel det heller.

Häromdagen drömde jag att jag var på uppdrag. Jag skulle göra något jätteviktigt och hade en massa människor med, det fanns alltid en backup. Efter ett tag var Jude Law min backup, det var inte hans tur, men han ville väldigt gärna hjälpa mig. Han ögon var blodsprängda och folk ville typ mörda honom.

Ganska spännande med andra ord. Inte lika frustrerande som drömmen natten innan dock där jag skulle gå på match på stadion tillsammans med brorsan, hans tjej, brassa och brasse och alarmet ringde precis som vi tagit oss in på stadion utan att jag fått se något av matchen!

Och apropå fotboll, som himmelsblå supporter har man ju blivit uppmärksammad flertalet gånger på derbyskandalen. Det är lite ovant eftersom Malmö trots allt varit befriade från de mörka krafterna i många år och när de väl kommit till varit ganska marginaliserade. I Malmö är det positiv supporterkultur som gäller. Sånger och tifon istället för slagsmål och inkastade föremål. Åtminstone fram till den där ödesdigra dagen för ett par veckor sedan.

Själv tog jag ett aktivt beslut för något år sedan att inte sjunga med i ”Hata”-sångerna, eftersom fotboll för mig är kärlek och för att det finns alldeles för många som inte förstår att släppa det där när de lämnar klacken.

Men en person gör förståss väldigt liten skillnad…

Det diskuteras friskt vad som ska göras nu för att säkerställa att något sådant inte händer igen. Fast ska vi vara ärliga så har ju diskussionen kring huliganismen pågått under en längre tid nu. Vi är nog lite naiva i Sverige, har inte haft så stora problem tidigare och därför vet vi inte riktigt hur vi ska hantera det nu när det faktiskt är problem. Själv kan jag tycka att det ska vara hårda tag eftersom de som förstör, förstör för så många.

Nog om det. Det är ju faktiskt helg och fint väder och det vankas picknick! Så jag kan ju inte sitta här inne hela dagen! 

Besökt min framtida hemstad?

Så var vi hemma igen efter vårt lilla break i Barcelona, med ömmande vader, såriga fötter och bränd rygg vill jag nog ändå påstå att helgen var ett helt underbart avbrott i den alldeles för monotona vardagen. Visst hade det varit helt fantastiskt att ha åtminstone 1 dag till på oss att käka tapas och promenera omkring. Visst fick jag till viss del min idylliska bild krossad, men å andra sidan förstärktes andra bitar. Jag älskar fortfarande Barcelona, men har nog insett lite mer att det finns en hel del kriminalitet.

Helgen var alltså all about Barca och igår, första dagen tillbaka på jobbet, var all about work. Jeez vad mycket det var! Nonstop till kl 16 ungefär och då var jag så uppe i varv att jag liksom inte kunde slappna av riktigt. Dessutom fick jag nyheter igår. Den typen av nyheter som är ganska roliga att få – jag ska ju få gå på intervju igen! Jag sa till Tysken häromdagen att jag saknade det och liksom kände lite på mig att just den här ansökan skulle leda till detta. Men sedan är det såklart inte självklart att jag får jobbet. Blir att peppa igång på allvar när det närmar sig!

Å så passade jag på att gå till tandis igår också. Fick mycket beröm för mina tänder, men för att slippa den smärtfulla slipningen eller vad fasen det är ska jag faktiskt satsa mer på tandborstningen. Låter så självklart…

Idag tänkte jag att efter gårdagens enorma arbetsbelastning skulle det bli lite lugnare, men så blev det inte. Är alla megaängsliga inför sommaren eller?